Jag vet iallfall vad jag ska bli...

Helt underbar dag! Jag gick runt helt i hybris, kirurgihybris. Började morgonen väldigt tidigt med att sätta på mig scrubs och hårnät och vänta in läkaren. När Dr.P kom gick vi först och träffade patienten och jag fick höra lite bakgrund om henne. Va lite nervös när allt började, blev frågad igen om jag trodde jag skulle svimma eller om jag visste vad jag ska göra om jag börjar svimma. Svaret är att inte ramla mot de sterila instrumenten för då måste de packa upp nya och strula med det, kyligt!
Sen va jag med på 3 andra operationer och det va det koolaste jag har sett. Kirurgen, som är kvinna, pratade med mig om att det är för få kvinnor som är kirurger och va väldigt uppmuntrande när jag sa att jag nog ändå va lite sugen. Hon är aktiv inom The Association of Women Surgeons och berättade om deras möten och att de hjälper läkarstudenter att knyta kontakter etc och att vi borde hålla kontakten. Oj Oj! Det verkar vara väldigt viktigt här att knyta kontakter, speciellt om man inte har utbildats i USA.
Förstog aldrig riktigt hur jobbigt det är fysiskt att stå upp i 6 timmar inne på operationssalen men nu gör jag det! Jag har ont i höfterna, ryggen, benen och fötterna. Dessutom är jag vidrigt trött fastän jag igentligen inte har gjort något alls! För att förtydliga står jag faktist inne i salen och är precis brevid kirurgen.
Imorgon ska jag se en unilateral mastektomi med rekonstruktion, vilket går på en 6 någonting timmar. Hårt.