En läkare som jobbar på onkologen känner min mormor och min mormor förklarade att jag skulle börja plugga till läkare någon gång sådär eventuellt och undrade om hon kunde hitta något åt mig. I o m att jag har lite lab erfarenhet från KI så antog jag att det skulle vara på något lab på Harvard. När jag sedan träffade personen i fråga sa hon att det skulle vara möjligt att skugga henne och några kollegor under sommaren, om jag nu kunde tänka mig ett intresse för det kliniska. Oj oj då trodde jag att jag skulle ramla omkull! Jag har då blivit oficiellt inskriven, har en söt liten namnbricka, gjort ett TB-prov och har varit på onkologen i snart 2 veckor!
Många frågar vad man kan tänka sig att bli läkare inom eller specialisera sig inom, något jag inte tycker man kan veta eller borde tro sig veta innan man äns börjat. Men jag har haft lite koll på vad jag inte vill göra ;) Allt som har med barn att göra går bort, om inte bara för att det är svårt att umgås med sjuka barn så också för att det är helt omöjligt svårt att umgås med föräldrar till sjuka barn. Sen har jag haft svårt för allt som göms under badräkten. Tycker inte det är så spännande eller speciellt fräscht. Cancer ligger sen på den här listan, tycker det är deprimerade, och att själva behandlingen är så krävande på patienten är svårt att vittna.
Därför blir det ändå lite lustigt att hamna på onkologen som specialliserar sig i prostata- och bröstcancer. Jag har nu lärt mig mer om prostatan än vad jag någonsin kunde föreställa mig att jag skulle behöva veta. Har haft trevligt, lärt mig mycket och brutit många av mina egna fördomar. Mest överaskad blev jag över hur positiva patienterna är och bekväma de är med sin situation. Riktigt inspirerande och har på något sätt fått min stora kamp att bli läkare och den bitterheten mot ett dåligt antagningssystem till ett skämt jämfört med cancerkampen.
Inlägg
2 kommentarer:
Lite orättvist att säga att det är helt omöjligt att umgås med föräldrar till sjuka barn... alla är inte omöjliga, men många är givetvis oroliga för sina barn. För övrigt är det många av de patienter du kanske kommer möta som har oroliga anhöriga och då kan upplevas som "jobbiga". Hoppas du mognar ifrån din rätt kategoriska och icke-empatiska inställning, iaf om du tänker arbeta som läkare som möter patienter och deras anhöriga.
Nej nu när jag läser om detta förstår jag absolut. Jag var nog inte riktigt tydlig. Det är väl knappast att föräldrarna skulle vara "jobbiga" utan att jag skulle tycka det var svårt och att det skulle kräva mer av mig känslomässigt än andra specialiteter.
Synd bara att någon läser in att jag skulle tycka anhöriga var "jobbiga" när det inte alls är det det handlar om det.
Skicka en kommentar